TVdags med Kjell Häglund #72 – »Något särskilt skäl till att du är klädd som Kendall Roy?«

#72・

Stay up to date, be part of a community and show your support.

73

issues

Subscribe to our newsletter

By subscribing, you agree with Revue’s Terms of Service and Privacy Policy and understand that TVdags med Kjell Häglund will receive your email address.

TVdags med Kjell Häglund
TVdags med Kjell Häglund #72 – »Något särskilt skäl till att du är klädd som Kendall Roy?«
By Kjell Häglund • Issue #72 • View online
Denna vecka: Snabba Cash, Tunna blå linjen, Industry, Kenny Starfighter – Dr Deo slår tillbaka, Wedding Season, Better Call Saul, Glenn Killing på Grand, Val 2022: Valvakan, Vilket liv! med Robert Gustafsson, Ridley, Line of Duty och She-Hulk: Attorney at Law.
I dag låser jag upp brevet för icke-betalande prenumeranter. Är du en av dem och vill fortsätta få TVdags varje söndag, klicka »become a member«-knappen längst ner.

Bäst i tv-världen just nu
  1. Industry (BBC/HBO Max)
  2. Snabba Cash (Netflix)
  3. The Good Fight (Paramount+/HBO Max)
  4. Spelskandalen (SVT Play)
  5. Tunna blå linjen (SVT Play)
  6. The Serpent Queen (Starzplay/Viaplay)
  7. Nere (Viaplay)
  8. A League of Their Own (Amazon Prime)
  9. Mo (Netflix)
  10. This is Going to Hurt (BBC/HBO Max)
Rollerna Nala och Ravy var tänkta för 18–25-åriga killar – »Snabba cash« vinner på att de gick till en tjej och en 30-plussare, Ayaan Ahmed och Dada Fungula Bozela.
Rollerna Nala och Ravy var tänkta för 18–25-åriga killar – »Snabba cash« vinner på att de gick till en tjej och en 30-plussare, Ayaan Ahmed och Dada Fungula Bozela.
»Snabba cash« och »Tunna blå linjen« är varandras totala motsatser – men tillsammans en fenomenal helhet
Säsongs-/premiärbetyg: 📺📺📺📺⬜️ / 📺📺📺📺⬜️
Utanförskap, urban brottslighet, social otrygghet, bristande samhälls- och polisresurser. För att vara två serier som handlar om samma saker kunde Snabba cash och Tunna blå linjen, som kommer ut med andrasäsonger på Netflix (torsdag) respektive SVT (i dag), inte vara mer olika.
Och det är inte bara att den ena visar de kriminellas perspektiv och den andra polisens. Perspektiven hade kunnat vara de omvända, eller båda serierna hade kunnat skildra bådas perspektiv; motsatsen är en konstant i ton och ambition: Snabba cash skildrar hopplöshet, Tunna blå linjen hoppfullhet. Båda seriernas protagonister är svårt stressade, men den förra avslöjar att det inte finns någon väg ut, den senare lovar att vägen finns.
Ardalan Esmaili spelar skolans och förortens sociala eldsjäl, ständigt sviken av kommun och skolpolitiker.
Ardalan Esmaili spelar skolans och förortens sociala eldsjäl, ständigt sviken av kommun och skolpolitiker.
Men också i skildringen av själva brottsligheten finns motsatta vägval.
Snabba cash skildrar enbart gängkriminaliteten, och är en ren, rå konsekvens av de senaste två årens mediafokus. Även i säsong 1 var gängskjutningar ett huvudämne, men säsong 2 låter dessa eskalera ytterligare bortom kontroll. Samma sak med de utsatta förorternas problem med gängnyrekrytering ner i barnåldrar – det fanns med som ett bärande tema i säsong 1 men skär ännu djupare i förortens sociala mosaik i säsong 2.
I kontrast till detta skildrar Tunna blå linjen den traditionella brottsligheten, den som media knappt bryr sig om längre, som bara pågår – oavsett vapengalen gängkultur och organiserad knarkhandel – innanför hemmens väggar och utanför socio-psykiatriska skyddsnät. Och även denna serie ökar insatserna i säsong 2, inte minst med att låta trafficking och den papperslösa arbetsmarknaden vara tematiskt bärande.
Evin Ahmads rollgestalt får sin stolta startup söndermulad av Olle Sarris techfinanspsykopat, och gör en »Gåsmamman«-karriär som får »Gåsmamman« att kännas 1980-tal.
Evin Ahmads rollgestalt får sin stolta startup söndermulad av Olle Sarris techfinanspsykopat, och gör en »Gåsmamman«-karriär som får »Gåsmamman« att kännas 1980-tal.
Båda seriernas approach har politisk samhällsrelevans och är socialt engagerande och pålästa, båda har också en inre trovärdighet med manus, regi, skådespeleri och miljöer på toppnivå. Men det som ytterst gör dem spännande och känslomässigt medryckande handlar även det om motsatser.
Snabba cash är en otroligt tajt thriller. Jesper GanslandtLisa FarzanehMåns Månsson … har någon annan svensk serie haft en lika stark uppställning regissörer? Och Oskar Söderlunds manus är som en närgången handkamera i hasorna på skådespelarna, dialogen är otrolig, intrigen är som en svårare covidinfektion, febrig, krymper luftvägarna, får hjärtat att dunka.
Tunna blå linjen är i jämförelse framför allt fredagsmys i tv-soffan. Om Snabba cash visar polisens undermåliga frånvaro tar Tunna blå linjen fram äppelmunken och snutkaffet. Och det är en konst i sig att kunna balansera detta mot tunga ämnen som människohandel och missbruk, mot att visa hela strukturer av utanförskap. Här finns också en tänkvärd, ständigt närvarande psykologisk dragkamp kring politisk korrekthet och förhållningssätt som vi nog alla kan känna igen från våra relationer i jobbet och vardagen, och som ställs på sin spets hos polisen.
Amanda Janssons och Gizem Erdogan rollfigurer kastas in i en tragisk trafficking-katastrof.
Amanda Janssons och Gizem Erdogan rollfigurer kastas in i en tragisk trafficking-katastrof.
De visualiserade twitterinläggen som regelbundet dyker upp i scenövergångar är också ett sätt att visa polisvardagen som offentlig arena, och därmed polariserad och politiserad; svårnavigerad mellan det virtuella och verkliga, mellan privatlivet och yrkesrollen.
Därför ägnar Oscar Töringes karaktär Mange så mycket tid åt att forma sin polisidentitet på Facebook. Vilket också kan kopplas till hur serieskaparen Cilla Jackerts första inspiration till serien kom från »twitterpolisen« Viktor Adolphson, känd under profilnamnet @YB_Sodermalm. Efter premiären av den första säsongen läste jag ett lågmält men livsdramatiskt porträttreportage om honom (av Robert Börjesson i Expressen, premiumlänk här) som tangerade mina känslor för Tunna blå linjen. Och att verklighetens yttre befäl-positionerade Viktor Adolphson berömde serien är förstås en oskattbar kvalitetsstämpel.
Att »spela med små medel« är en konst men också en klyscha. Att som Oscar Töringe gestalta stora känslor utanpå kroppen, visa med hela huvudet hur mycket som svajar därinne, kan vara lika avancerat.
Att »spela med små medel« är en konst men också en klyscha. Att som Oscar Töringe gestalta stora känslor utanpå kroppen, visa med hela huvudet hur mycket som svajar därinne, kan vara lika avancerat.
Tunna blå linjen är alltså rentav certifierat trovärdig, med Adolphsons enda reservation att »de är lite väl snälla ibland, även om jag inte tycker att man måste ha någon klassisk rötäggstyp«. Men det är också just på den punkten Tunna blå linjen finner sin form – när den glider över i sina amerikanska tv-förebilders psykologiskt tillrättalagda universum. Minns hur Hill Street Blues (Spanarna på Hill Street) också i stort sett saknade endimensionella rötägg och i stället hanterade exempelvis polisövergrepp inom ramen för den inkörda, sympatiska, fasta casten. Ett tydligt parallellfall är hur Hill Street Blues-uppföljaren NYPD Blue (På spaning i New York) inkorporerade ren rasism i komplexiteten hos huvudkaraktären Andy Sipowicz. Precis som en gång Hill Street- och NYPD Blue-skaparen Steven Bochco motstår Cilla Jackert frestelsen att vid behov föra in »onda« karaktärer i handlingen. Det svåra och negativa hanteras med den fasta casten som verktyg.
Att »spela med små medel« är en konst men också en klyscha. Att som Oscar Töringe gestalta stora känslor utanpå kroppen, visa med hela huvudet hur mycket som svajar därinne, kan vara lika avancerat.
Tunna blå linjen hittar det allmänmänskliga i jobbjargongen, det stora i småpratet, och inte minst det miljömässigt trovärdiga i det malmöitiska. Men det som håller oss fast i serien är nog – och här kommer den största skillnaden gentemot Snabba cash – såpa-suget. Tunna blå linjen dopar socialrealismen med ett helt apotek av relationsmelodramatiska injektioner. Poliserna på stationen får oupphörligen ihop det med varandra, och den här säsongen höjs dessa insatser på ett klassiskt relationsdrama-manér när den nya aspiranten (Malou Marnfeldt) utgör en svåremotståndlig lockelse för befälet Jesse (Per Lasson; min fru och jag skrek »neeejjj!« i tv-soffan), när Sara (Amanda Jansson) fått ihop det med en nya kollegan Khalid (Mustafa Al-Mashhadani) i stället för den brutalt och deprimerat svikne Mange (Oscar Töringe), och när det uppbrutna paret Danijela och Faye (Sandra Stojiljkovic och Anna Sise) svartsjuketjafsar om eventuellt sexuella signaler från nya polischefen (Sanna Ekman).
Mustafa Al-Mashhadanis härligt malmöitiska Khalid är en av flera starka nykomlingar.
Mustafa Al-Mashhadanis härligt malmöitiska Khalid är en av flera starka nykomlingar.
Tunna blå linjen skildrar en vardag i känslomässig motsats till Snabba cash, med tro, hopp och tårar i stället för svek, skräck och skjutvapen. Det ger också en skillnad i hur jag vill ta mig an serierna. Snabba cash 2 vill jag missbruka, kasta i mig på en kväll med Netflix-avsnitten autospelade ovanpå varandra; Tunna blå linjen vill jag vårda över tid som en relation, ett avsnitt i veckan. Den ger mig samma upplevelse av att vara med en serie som Bochco-serierna på 1980- och 90-talen, leva med dess rollpersoner i min vardag, transcendera till tv-fiktionens Malmö så fort jag hör Irya Gmeyners och Martin Hederos episka, bitterljuvt sammanhållande, poetiserande, relationsskapande ledtema. ♦
»Industry« kan bli 2020-talets »Mad Men«
Avsnittsbetyg: 📺📺📺📺📺
Jag har redan skrivit massor om hur likheterna mellan Industry respektive Billions och Succession på sistone börjat falla ut till Industrys fördel. I veckan tycktes den göra en direkt poäng av detta, när Eric (Ken Leung) sa till Rishi (Sagar Radia):
Dessutom tog storyn en oväntad (om än logisk) vändning som jag inte ska spoila, men som påminde mig om december 1963 i Mad Men, slutet av säsong 3 … Nu har jag försatt mig i en svår sits, om jag fortsätter skriva om något jag sagt att jag inte ska spoila, men skillnaderna är lika intressanta som likheterna: känslan av att världen är en plats för city-civilisationens nybyggare i Mad Men, och en plats för dystopins överlevare i Industry. Båda serierna skildrar dessutom sexuella övergrepp – och frågan är om inte 1960-talets outlook i frågan var mer positiv än 2020-talets. Den krassa korporativismen är i alla fall lika nedslående i båda fallen.
Scener ur senaste avsnittet.
Scener ur senaste avsnittet.
Med det sagt, utvecklingen i Industry just nu har samma spännande allt-kan-hända-känsla som den Mad Men hade mitt i serien. Och jag kan inte nog understryka: tycker du att Succession och Mad Men hör till tv-kulturens viktigare verk måste du ta dig an Industry. För mig börjar den likna årets bästa serie. ♦
Simon J Bergers superskurk lyfter »Kenny Starfighter«
Premiärbetyg: 📺📺📺⬜️⬜️
Jag var precis rätt i målgruppen för den första omgången av Kenny Starfighter 1997, med en nioåring och en femåring som ursäkter för att få lördagsmysa och pappaskämt-skrocka i tv-soffan.
Simon J Berger pendlar mellan psykopatstirrblick och  superskurkskratt.
Simon J Berger pendlar mellan psykopatstirrblick och superskurkskratt.
Filmen Kenny Begins såg jag aldrig, eftersom det inte var något min 21-åring och 17-åring ville följa med på. Men nu är jag så pass gammal, med prestigen utflugen med kidsen, att jag ägnat veckans mysigaste lunchsittning åt SVT-comebackserien Kenny Starfighter – Dr Deo slår tillbaka, återigen kreerad av det numera smått åldrade reklamfilmargänget Calle Åstrand, Pontus Löwenhielm och Mats Lindberg.
Maja Rung och Johan Rheborg som Penny & Kenny Starfighter.
Maja Rung och Johan Rheborg som Penny & Kenny Starfighter.
Det tar lite tid att komma i gång, inledningen är trög, spelet styltigt. Men när Maja Rung kommer in, i sin allra första ledande komiska roll som Kennys lika pantade (men liksom vintergatusmarte) kusin Penny, känner jag plötsligt hur pappaskrockandet börjar lossna från halsbronkiten. Och sedan blir det rena gapskrattet när Sissela Kyle, som Kennys frisörmamma Jenny, still going strong i familjesalongen, avslöjar varifrån sonen fått sin catchfras »’sa’ru?«. (De som såg Kenny Begins visste kanske redan detta, den var ju en prequel om Kennys uppväxt och hade Kyle i mammarollen redan då, men för mig är storfamiljen Starfighter en fräsch nyhet!)
Senaste Skarsgård-stjärnskottet Kolbjörn, 10 år, som slog igenom som unge »Clark«, har en nyckelroll.
Senaste Skarsgård-stjärnskottet Kolbjörn, 10 år, som slog igenom som unge »Clark«, har en nyckelroll.
Johan Rheborg har jag inte hunnit se så mycket av än – första avsnittet går ut på att först i slutscenerna hitta den stukade gamla stöten i mental husarrest – men Simon J Berger charmar skiten ur resten av serieinledningen när han förfinar superskurken Dr Deo till ännu mer av en Blofeld/Dr Evil-hybrid i både Mike Myers- och Donald Pleasence-anda. ♦
Höstens mesta genrehybrid – kaotiska brittcharmchocken »Wedding Season«
Seriebetyg: 📺📺📺⬜️⬜️
Vad som först känns som en ojämnt stökbusig romcom utvecklas snart till knasig konspirationsaction, och rivig nordengelsk-skotsk road movie, samt livsstilssatirisk kritik av bröllopsindustrin … Det är inte helt lätt att hänga med i början.
Det har också gått fort för serieskaparen och manusförfattaren Oliver Lyttelton. Nyligen var han pulpig filmskribent hos The Playlist, men när han debuterade i vintras med rappa otrohets-romcomserien Cheaters så gjorde han det på BBC One, och nu ligger han bakom den första brittiska originalserien hos Disney+.
Ska jag beskriva den med ett ord finns det hundra att välja på, men »konstig« är det bästa. Ofta är den superestetisk – så thriller-stiliserad och skruvat musiksatt att jag tänker på både Dennis Kellys Utopia och, i tempo och tematik, James Cordens The Wrong Mans
Finalavsnittet är en perfekt storm av hybridseriens alla markörer. Mer än så vill jag inte spoila!
Finalavsnittet är en perfekt storm av hybridseriens alla markörer. Mer än så vill jag inte spoila!
… men inte sällan förlorar serien sig själv, som ett svettigt busande barn, i ett sjujäkla action-kaos:
Och utöver detta har vi, som sagt långa sjok av nästan screwball-pladdrig relationsdramakomik, med en ton som ibland lägger sig intill Adam Sandlers Wedding Singer och ibland blir en yngre modern Sex and the City för den som tyckte Uncoupled var för gaggig.
Stöket blir för mycket, manus och regi klarar inte att hålla i sär allt och några av skådespelarna drar ner helheten (polisparet, till exempel). Men ambitionerna är beundransvärt hagalna och knäppa, och serien får dessutom ihop en historia som snabbt blir spännande på riktigt. Den är inte det minsta trovärdig, förklaringarna som kommer mot slutet är som slungade rätt ut ur ett författarkokainrus, men huvudkaraktärerna engagerar – Rosa Salazar är alltid utmanande och mystiskt bra (ni har väl sett henne i Nick Antoscas Netflix-skräckis Brand New Cherry Flavor?), och Gavin Drea är perfekt som mesigt manligt påhäng. ♦
Veckans tittarstorm
46 Emmy-nomineringar! Nej, det var inte i överkant. Klart världens bästa dramaserie Better Call Saul ska hyllas med ett prisregn efter sina allra sista säsong.
Därför kan man inte heller prata om en fan-rage i överkant när halva Internet vältes efter att serien rånats på statyetter. Inte en enda Emmy.
De bästa meme-reaktionerna kom från Michael McKeans Chuck …
… och Jonathan Banks Mike. 
Och så har vi ju haft val i Sverige …
Klippet, från Glenn Killing på Grand, talar för sig självt.
Men jag måste passa på att säga att jag blev både förvånad och charmad av hur mycket klassisk svensk revysketch det kunde vara över Killinggänget ibland. Detta framstår ju som betydligt närmare Galenskaparna än vad man tyckte för 20 år sedan. ♦
Värsta haveriet i valvakornas historia
SVT måste rannsaka sig själva på djupet för vad som inträffade i söndags kväll under Val 2022: Valvakan. Förutom alla tekniska misstag och skrattretande redaktionella felslut – hur mycket påverkade presentationen av vallokalsundersökningarna det faktiska valreslutatet? Veckans avsnitt av Alex & Sigges podcast går igenom allt detta i skarp och skrämmande detalj. Omistligt. ♦
Mera Robert! Schyffert & Martin Luuk håller begravningstal i kväll
Avsnittsbetyg: 📺📺📺📺⬜️
När redaktionen för TV4:s Vilket liv! bad gamla Killinggänget-kollegorna Henrik Schyffert och Martin Luuk att bidra till programseriens stora Robert Gustafsson-hyllningskväll skrev de en ny sketch TV4 – i form av ett begravningstal. Detta enligt tesen att TV4 till slut, i och med dessa evinnerliga tv-fester till Roberts ära, har »älskat ihjäl« honom. Eller, som Schyffert säger i sketchen, »stoppat upp sin långa Schibsted-tunga i hans västgöta-röv, och det centrala nervsystemet kortslöts«.
Robert festar intensivt med illern Göran och en lätt förskräckt Per Svensson.
Robert festar intensivt med illern Göran och en lätt förskräckt Per Svensson.
Renée Nybergs Vilket liv! är en stor förbättring av det gamla Här är ditt liv-konceptet inte minst tack vare de scriptade inslagen. Kvällens inledande shownummer är nästan lika kul som Killingsketchen, när Björne från Björnes magasin dyker upp i en bitter men frenetiskt showdansande hatlåt mot Robert Gustafsson för »sveket« mot teddybjörnskompisen 1989.
De nostalgiska intervjuerna var nästan lika underhållande, särskilt Andres Lokkos, Peter Dalles och Felix Herngrens nedslag i gästsoffan.
Schyffert och Luuk roastar Robert stenhårt för sin legendariska snålhet i »Vilket liv!«
Schyffert och Luuk roastar Robert stenhårt för sin legendariska snålhet i »Vilket liv!«
Men bäst är förstås Robert själv. Jag slutar aldrig att överraskas av hans förmågor. Helt utan vare sig ansträngning eller förberedelser festar han sig i kväll redlös ihop med illern Göran, för att lite senare ta en pratande scenpromenad som »Hundraåringen« och åldras ett decennium per tio meter, och imitera Tony Irving, och illustrera sin bacillskräck genom att mima ett toalettbesök utan att använda händerna, och sjunga Suspicious Minds med LaGaylia Frazier, och med största allvar prata Rain Man och sin brors autism.
En annan ovärderlig stund är återträffen med den gamla högstadiekompisen som var hans första kreativa partner, och att få se en super-8-film – tjuv-och-polis-slapstick – de gjorde i åttan. ♦
Bäst i »Ridley« – Adrian Dunbar tolkar Richard Hawley
Premiärbetyg: 📺📺⬜️⬜️⬜️
För Ett fall för Vera-fansen kanske nya Britbox/C More-serien Ridley är en tänkbar companion piece, skapad av en av Veras stadigaste manusförfattare på senare år, Paul Matthew Thompson. Dessutom med episkt mysiga Adrian Dunbar i huvudrollen. För min fru borde Ridley vara rena jackpoten.
»Ridley« är inget vidare, men sista fem minuterna av varje avsnitt är se-(och hör-)värda.
»Ridley« är inget vidare, men sista fem minuterna av varje avsnitt är se-(och hör-)värda.
Men hon lär inte ha mer tålamod än jag med detta misslyckade mischmasch av brittdeckarklichéer. Med tanke på att Paul Matthew Thompson, när han får kreera fritt, väldigt gärna rör sig i Midsomer Murders-traditionen med en glimt i ögat – som i hans förra verk Privatdetektiverna Shakespeare & Hathaway, som också finns på C More – är det överraskande att absolut ingenting av den myshumorn återfinns i Ridley. Men det är nog det som är felet. Thompson har velat pröva vingarna i en mer svårmodig och svartsynt genre, och kraschlandat. Framför allt brister spänningen. Premiäravsnittet, om en mördad fårfarmare med mörka familjehemligheter, är långfilmslångt och försöker lägga ut ett gåtfullt mysterium, men en normalt uppmärksam och erfaren deckartittare behöver inte titta längre än tiden för en kortfilm för att anar hur allt ligger till.
Däremot gillar jag det som många andra kritiker slagit ner på, det »påklistrade« avslutningsmomentet i varje avsnitt när Adrian Dunbar ställer sig på en liten barscen och sjunger en låt ihop med ett soft jazzband (hans döda frus bästa väninna driver baren). Jag tycker inte det är mer påklistrat än något annat, tvärtom fäster det bättre känslomässigt, i kollage med epilogiska dramabilder. Det är lika effektfullt som när Mandy Patinkin sjöng i Chicago Hope.
Och låtvalet inte bara förlåter det mesta, det höjer min etta i betyg till en tvåa: Richard Hawleys Coles Corner.
Det allra bästa med den brittiska Ridley-premiären för tre veckor sedan är dock att Adrian Dunbar i sin promo-intervju med This Morning på ITV (se klipp nedan) berättade om lunchen han setts äta med Line of Duty-skaparen Jed Mercurio, och om möjligheterna för en fortsättning på den serien. ♦
»Sopranos«-spoiler och »This is Us«-mys i »She-Hulk: Attorney at Law«
Avsnittsbetyg: 📺📺📺⬜️⬜️
I min tidigare recension trodde jag att She-Hulk: Attorney at Law skulle bli för formulaisk i längden. Svängigt meta-smart men aldrig med den egensinniga höjd som krävs för att, likt det stora undantaget WandaVision, kika över MCU-muren.
Patty Guggenheims LA-partybrud Madisynn trädde in i »She-Hulk« förra veckan.
Patty Guggenheims LA-partybrud Madisynn trädde in i »She-Hulk« förra veckan.
Och ungefär så känns den väl fortfarande, efter fem avsnitt. Men den överraskar ändå med kreativa miljö- och plotline-hopp som binder samman huvudstoryn och stärker seriens identitet som en faktiskt fungerande superhjälte- och advokatmys-kombo.
Jag måste nämna en favorit från förra veckan, eftersom den var så härligt tv-nörd-meta. I första akten stod en rökande, drickande Wong (Benedict Wong) och dans-kollade på The Sopranos när en packad Madisynn (Patty Guggenheim) portalade sig in och spoilade Sopranos-rollgestalten Adrianas öde:
Och i sista scenen dyker de upp igen, när deras tv-kväll fortsätter med This is Us och uppenbarligen har fört det omaka paret närmare varandra. För nu har Madisynn fått på sig mys-onepiece och pumpar Wong på vad han för sprit hemma:
Så om ni undrar varför This is Us- och Sopranos-musik dyker upp i veckans spotifylista här nedanför så är det alltså för att She-Hulk spelade den. ♦
Soundtrack till tv-veckan
Ses igen nästa söndag.
Did you enjoy this issue?
Become a member for kr59 per month
Don’t miss out on the other issues by Kjell Häglund
Kjell Häglund

"Sweden's leading tv critic" – The Guardian
Ett känslostormande frosseri i tv-kultur levererat till långfrukost varje söndag.

You can manage your subscription here.
If you were forwarded this newsletter and you like it, you can subscribe here.
Powered by Revue