Niklas Laninges nyhetsbrev - Issue #93

Välkommen till nummer 93 av mitt veckovisa nyhetsbrev!

Precis som alltid har du en meny full av inspiration, tankar och exempel på hur beteendevetenskap kan användas i praktiken. Gillar du det du läser? Tipsa då gärna en vän eller kollega!

Dagens meny:

Innan vi drar igång ska jag så klart slå ett slag för våra kommande webbinar (som givetvis är helt gratis):

Nyligen blev jag påmind om ett uttalande från Ubers grundare och före detta vd Travis Kalanick. I en intervju för ett par år sedan hade han följande att säga:

Lojala läsare vet att Kalanick numera fokuserar på så kallade dark kitchens, Ubers nuvarande ledning har dock sannolikt kvar samma ambition. Nog för att strategin säkert är en smart och djärv sådan och som sannolikt kommer att gynna oss konsumenter, men är det inte lite destruktivt att som företag vilja “utrota” en hel yrkeskår?

I april hörde jag en intervju med Robinhoods VD Vlad Tenev som gav mig samma känsla som den jag fick av citatet ovan. Robinhood är en tradingplattform som gör det möjligt för användare att köpa och sälja aktier, fonder och kryptovalutor courtagefritt. Det är med andra ord “gratis” att köpa och sälja.

Anledningen är att Robinhood livnär sig på att sälja uppgifter om sina användares transaktioner, så kallar order flow. Jag är inte kompetent nog att kunna beskriva fenomenet utförligare, det intressanta är att Robinhood tjänar mer pengar ju fler köp och sälj deras användare gör.

Så Uber vill automatisera bort taxichafförer och Robinhood vill skruva upp frekvensen på sina kunders köp- och säljbeteende. Två bolag vars viktigaste målbeteenden inte gynnar vare sig användaren eller samhället.

Tanken är nu inte att sätta mig själv på några höga hästar, men visst är det värt att då och då reflektera över vad som skiljer verksamheter åt, rent beteendemässigt?

Världen må gå i gråskala, men rent beteendemässigt är den svart-vit. Jag ser två typer av företag:

För ett mer strukturerat sätt att undersöka biverkningar av beteendeförändring rekommenderar jag ramverket som beskrivs i nyhetsbrev #91.

Sopsortering är en utmaning för de flesta länder. Att hitta generella “beteendeknep” som får hushåll att bete sig rätt är dock svårt då upplägget för sophantering skiljer sig världen över.

I nyhetsbrev #70 skrev jag exempelvis systemet i Basel, som förvisso gjorde invånarna benägna att sortera sina sopor, men som samtidigt skapade rätt så ohygieniska hem.

Nyligen skrev Behavioural insights team (BIT) om ett projekt vars syfte var att få människor att sortera sina sopor korrekt. I sådana projekt arbetar man främst med kommunikation, men i vissa fall får man ändra själva beslutsmiljön. Se det som att man antingen kan skapa kommunikation som förtydligar och förenklar eller att man gör om själva sopkärlen eller sopstationen.

I det här projektet (som ägde rum i Bhutan) hade BIT möjlighet att göra lite av varje: dels kunde man förse vissa hushåll med information och bilder på deras soptunnor för att förtydliga hur man slänger rätt, dels kunde man förse hushåll med återkoppling på deras slängande (vad hade hamnat fel etc.).

Totalt involverades 600 hushåll som sedan delades in i tre grupper:

De veckovisa sms:n kunde se ut så här:

Som du ser är sms:en ganska så generiska då de talar om “households” och inte “your household”. Man kan således anta att denna insats är ganska kostnadseffektiv.

Så hur gick det?

Det verkar som att båda insatserna gav signifikanta resultat med följande effekter:

Förenkling såväl som sms är två effektiva och återkommande inslag i den här typen av studier.

Förenkling i all ära men jag börjar vackla när det kommer till just sms-insatser. Visst, de verkar vara effektiva men finns det någon långsiktig praktiskt tillämpning av den här typen av studier? Är det rimligt att tänka sig en framtid där medborgare får alla möjliga typer av beteendeinformerade sms från offentliga aktörer?

Jag är tveksam, även om jag verkligen kan uppskatta studier som nyss nämnda.

Läs hela studien här.

Djävulen bor som sagt i detaljerna så jag kan inget annat göra än att ge Voi en mini-applåd för deras enkla men snillrika design.

Sannolikt är vi många som sett en vält sparkcykel och inte kunnat låta bli att agera på dennes vädjan som hjälp att bli rest.

I veckan har jag läst nyöversättningen av Familjelexikon skriven av Natalia Ginzburg. Mycket lockade med denna bok: Italien, Mussolini-tiden, släktkrönika.

Dessvärre kom jag aldrig in i boken då den innehöll för många namn och relationer, lite som en verklighetsförankrad Hundra år av ensamhet.

Jag kan således inte rekommendera boken, men visst har den ett fint omslag?