Niklas Laninges nyhetsbrev #94

Välkommen till nummer 94 av mitt veckovisa nyhetsbrev!

Oavsett om du är en ny eller gammal läsare vet du nog att du varje vecka kan förvänta dig tankar och tips kring beteendeinsikter och hur dessa används inom digital produktutveckling, kommunikation och innovation.

Temat för den här veckan är digitala beteenden och trender.

Idag har du därför följande att bita i:

En snabb fråga innan vi börjar: du har väl anmält dig till vårt lunchwebbinar 30/9 och till vårt kvällswebbinar 13/10?

Trogna läsare vet att jag är barnsligt förtjust i sparande, och främst sparbeteenden som faciliteras av digitala verktyg. Kanske beror detta på att forskningsområdet är spännande och att det finns massor av bevis att just teknik kan påverka sparbeteenden.

Eller så är det inte bättre än att jag helt enkelt gillar pengar…

Oavsett så verkar det som att jag inte är ensam.

Den kontroversiella börsappen Robinhood släppte sin första kvartalsrapport för någon månad sedan. I rapporten kan man bland annat läsa hur antalet aktiva användare ökade med 109 procent (!) från förra kvartalet. Totalt använder nu 21,3 miljoner appen dagligen, skrämmande många för att köpa och sälja kryptovalutor.

Skrämmande då jag är övertygad om att de flesta användarna (oftast unga män) inte vet vad de håller på med. Jag kan säga detta med viss övertygelse då jag just är en sådan ung (nåja) man som handlat med kryptovalutor. Sannolikt vet jag mer om krypto än 99 procent av Sveriges befolkning, men vet du vad? Jag fattar knappt något när det kommer till krypto.

I samband med rapporten så var det många förstå-sig-påare som hävdade att detta bara är början av “investerarrevolutionen”. Som svensk känns det lite märkligt, vi har ju trots allt haft möjligheten att köpa och sälja aktier genom Nordnet och Avanza i över 20 år.

USA (och övriga världen) ligger dock långt efter oss, men kom samtidigt ihåg att Avanza “bara” har 1 567 300 kunder och att kundstocken fortfarande växer med 35 procent per år (källa).

Kommentatorer menar att Robinhood utan tvekan ska kunna nå 100 miljoner användare, kanske till och med 200 miljoner.

Nog för att alla digitala beteenden kommer att öka (se exempel i nästa avsnitt) men mycket pekar på att vi faktiskt bara har sett början när det gäller finansiella (digitala) beteenden.

Är det här positivt?

Missförstå mig rätt, jag älskar att fler och fler ser aktie- och fondhandel som ett lustfyllt sätt att spendera sin tid, och sina pengar. Det finns dessutom många nya fintech-aktörer som verkligen kan anses vara missionsdrivna och vilja spararens bästa (Dreams, Savr, Shareville, amerikanska Public).

Det finns dock aktörer som sannolikt inte har finansiellt välmående som sitt viktigaste KPI (Robinhood, IG). Att säga att sparintresset boomat för att Robinhood (eller Avanza för den delen) växer så det knakar är som att vi på 00-talet skulle ha sagt att intresset för matematik boomat eftersom poker, och nätpoker, aldrig varit populärare.

Min oro är att dessa digitala “sparbeteenden” snarare är ett symtom på något annat. Kanske en misstro på arbetsmarknaden, kanske en hopplöshet kring möjligheten att jobba sig till ett bra boende.

En sista fundering jag har kring nämnda beteendetrend är vad som händer med våra krav på samhället och de institutioner som en gång lovade att ta hand om oss när vi blir äldre.

Jag brukar leka med tanken om hur det hade varit att leva i ett samhälle där ränta-på-ränta effekten inte är religion, där alla unga inte måste börja spara “i tid” och där ingen säger åt oss att alla kan bli miljonärer på 30 års sikt.

Visst det låter knasigt? Att spara är så klart jättebra, men måste verkligen alla in på börsen och härja?

I veckan kom en ny rapport från analysfirman App Annie som tittar på mobilt shoppingbeteende under 2021. Genom att analysera ett hundratal appar och ca en miljard klick har firman kartlagt hur 2020 skiljer sig från 2021 när det kommer till digitala köpbeteenden.

Även om det var en lättläst rapport så vet jag att ni läsare gillar när jag sammanfattar godbitarna.

Jämfört med 2020 så ökade tiden “vi” (OBS! internationell data) spenderar på shoppingappar med 49 procent. Det är förstås orent att tala om pandemin som den enda drivande kraften. All data pekar dock på att vi bevittnat ett rejält hopp under perioden jämfört med den stadiga och mer linjära uppgång vi sett åren innan.

Att vi sett fem års utveckling på ett par månader är med andra ord sant även för mobilshopping.

Inte nog med att tiden vi lägger på dessa appar ökar, storleken per order ökade dessutom med 22 procent. Igen, inte så märkligt med tanke på att de flesta inte kunnat eller velat handla i vanliga butiker. Den stora frågan är vad samma siffra kommer säga nästa år – stannar utvecklingen av, drar sig tillbaka eller fortsätter i samma galna takt?

Rapporten gör en intressant uppdelning mellan de aktörer vi shoppar ifrån. Vi har dels de moderna aktörerna som startade som digitala företag (exempelvis Amazon, Flipkart), dels har vi gamla företag som tvingats anamma det digitala (exempelvis IKEA, Lidl).

De förstnämnda går under namnet digital first, de sistnämnda under de gulliga bricks & clicks.

Sett till populäritet är det inget snack om saken: digital first slår i bricks & clicks-gänget i populäritet och engagemang. På ett sätt känns det lite skönt att jättar som IKEA blir omsprungna av nyare bolag, även om en av dessa förvisso var Amazon (min generations IKEA).

Så vad är då digital first-gängets hemlighet? Sannolikt är hemligheterna många men rapporten lyfter fram en gemensam nämnare: interaktiva funktioner.

Nuförtiden ska en shoppingapp inte bara visa produkter som du sedan lägger i en kundkorg och sedan betalar för. Nej, nu gäller det att sänka trösklarna för digitala beteenden som inte nödvändigtvis handlar om köp.

Appar som gör det möjligt att skapa önskelistor, appar som har tinder-liknande funktioner som att snabbt kunna svepa fram varor man gillar har mer engagerande användare. Engagemang verkar sedan gå att koka ner till faktiska köp.

Det var tre saker jag tog med mig av rapporten, läs den i sin helhet här och se vad du själv tycker.

Nog för att du läser mitt nyhetsbrev men du har nog märkt att det inte är ett brev om nyheter. I veckan kom det dock en intressant nyhet som jag ska försöka kommentera på.

Nyheten är att Kina inför en policy kring online dataspel som innebär att invånare under 18 år endast får spela onlinespel mellan 20-21 fredag-söndag.

Alltså tre timmar i veckan.

Mina barn må vara små men jag lovar att deras ipad-tid garanterat överstiger tre timmar i veckan. Vad snittiden för en Fortnite-spelande 12-åring är har jag ingen aning om, men sannolikt över tre timmar i veckan.

Notera att vi inte talar om en lag utan om en policy som innebär att spelleverantörerna måste agera för att begränsa sina användares spelande. Se det lite som de spelstopp och insättningsgränser som gambling-aktörer (gambling=roulette och stryktipset; gaming=Candy crush och Fortnite) måste ha för att få verka på den svenska spelmarknaden.

Att skärmtid och dataspel kan bli problematiskt för unga visste vi långt innan Anders Hansen sommarpratade. Att det skulle vara ett så pass stort problem att Kina måste införa auktoritär policy kunde nog få ana.

Själv har jag inte den blekaste aning om varför landet väljer att göra detta, är man orolig att få en förslappad generation mån tro?

Det jag är mest intresserad av är huruvida policyn kommer att få ringar på vattnet. Vi har ju exempelvis kunnat se hur EU-lagen GDPR satt spår i hur icke-europeiska företag hanterar sin data. Kan något liknande ske när det gäller icke-kinesiska spelföretag?

Vi föräldrar har sedan länge förlorat slaget om barnens skärmtid. Även om vi inte önskar oss en lag som förbjuder skärmtid på vardagar så kanske det är läge för en mer progressiv aktör att plocka russinen ur Kinas diktaturkaka? Hade det inte varit lite skönt att kunna säga till sina barn: “tyvärr, Roblox och Netflix funkar inte efter 18:00 för det har Tim Cook bestämt och det finns inget jag kan göra åt saken”.

I veckan har jag läst serietecknaren Mats Jonssons När vi var samer. Jag läser väldigt sällan serier och tycker i regel att formatet tar mer än vad det ger när det kommer till att berätta en historia.

När det kommer till historien om vår ursprungsbefolkning så passar serieformatet mig dock perfekt. Denna historia är en vit fläck för mig och har alltid känts för tung för att ta sig an ordentligt. Visst, jag har sett Sameblod och läst Stöld och Aednan men dessa verk ger ju inte mycket av en historisk skildring.

Jonsson håller inte på krutet utan börjar sin historia när inlandsisen drar sig tillbaka och avslutas i nutid. Hans egen familjehistoria är de röda tråden vilket skapar lite andrum i en annars mycket mörk berättelse.

Har du läst hela vägen hit vill jag passa på att tacka dig samt slå ett slag för hur du kan visa din uppskattning för nyhetsbrevet:

Igen – stort tack!