Låt mig börja med att säga att jag idag kommer att provtrycka en tanke väl medveten om att jag kommer att beröra en mycket komplex fråga. Min förhoppning är mitt något larviga och förenklade sätt att se på saken ska väcka en och annan ny tanke.
Nu kör vi!
I veckan har jag läst Johan Anderbergs bok Flocken (se recension nedan). Jag har också lyssnat på en intervju med Amina Manzoor, tidigare vetenskapsjournalist på DN, om hennes nya coronabok.
I båda fallen så berättas det om hur de (Anderberg och Manzoor) och flera andra experter är så överraskade över hur litet motstånd det ändå har varit i de länder som haft hårda lockdowns.
Visst, det har varit demonstrationer här och var men överlag, menar de, har motståndet till nedstängningar och utegångsförbud lyst med sin frånvaro.
Vad jag har kunnat läsa mig till så finns det ingen som lagt tid på att fundera på varför det blev så. Tillåt mig därför komma med en möjlig (del)förklaring: Netflix och andra streamingtjänster.
Hade populärkulturen rätt?
Populärkulturen är ju full av exempel på stater som håller sina invånare i schack genom att mata dem med underhållning i världsklass. Huxleys Brave new world, Foster Wallaces Infinite jest och Pixars Wall-E har alla målat upp dystopiska bilder av hur människor kan tänka sig att leva under de mest förtryckande omständigheterna, men samtidigt vara rätt så nöjda med tillvaron.
Visst, att jämföra dessa verk med vad vi sett runt omkring i världen det senaste året är givetvis extremt och något tillspetsad. Kan dock inte det faktum att många av oss kunnat hålla oss underhållna mitt i allt detta bidragit till att stilla viss frustration?
Det vi vet med säkerhet är att aktörer som Netflix, Disney+ och HBO växte kraftigt i pandemins början. Och så vet vi också att världens experter förväntade sig ett mycket större motstånd än vad vi hittills sett gällande inskränkta friheter.
Vi talar förvisso om korrelation, inte om kausalitet, men visst är det lite kittlande att tänka att Aldous Huxley och många andra delvis hade rätt?